De första människorna som gick utanför husen var en man och en kvinna, troligen man och hustru.
De bestämde sig ändå för att se efter vilken hund det var som hade skällt så där hela morgonen.
När de hade gått en liten bit mot garagen såg de henne.
Hon skällde fortfarande, med nosen vänd mot husen.
Bakom henne låg en människa på marken.
Mannen och kvinnan sprang mot hunden.
Det var tydligt att hon kallade på människor.
Men ju närmare de kom, desto mer skällde hunden på dem.
Och skällandet blev aggressivt.
Det var en schäfer, en allvarlig hund.
Man kunde inte komma nära.
Kvinnan föreslog att de skulle ringa efter ambulans.
Ambulansen kom snabbt.
De körde nära, och två sjukvårdare steg ur bilen.
Kvinnan hade varnat dem när hon ringde att det fanns en hund där som inte släppte fram någon.
Och när de gick mot mannen ropade hon också detta till dem.
Men hunden slutade skälla så fort hon såg ambulansen.
Hon gick fram till sin husse och satte sig bredvid honom.
De två sjukvårdarna kom ganska nära mannen.
Hunden satt stilla utan att röra sig.
— Vad ska vi göra?
— Hon verkar klok, hon släppte fram oss.
— Jag går fram.
— Om något händer, spraya med sprejen.
Läkaren ställde försiktigt ner lådan med mediciner, satte sig på huk bredvid mannen och kastade blickar mot hunden.
Hunden tittade tyst på.
Det fanns puls, men den var svag.
Mannen var ganska ung, omkring 35 år, och hade förlorat mycket blod.
Han hade ett sår i magområdet.
En av sjukvårdarna öppnade väskan med mediciner, lade snabbt ett förband, och den andra fyllde två sprutor och gav snabbt injektionerna.
Hunden följde allt uppmärksamt.
Vid det laget hade redan ganska många nyfikna samlats.
Men de stod på ungefär tio meters avstånd.
Ingen vågade komma närmare.
En av sjukvårdarna gick för att hämta en bår.
De lade försiktigt mannen på den och bar in honom i bilen.
Hunden kunde de inte ta med.
Hon tittade på dem, och de tittade på henne.
Men reglerna var sådana.
Och vad skulle de göra sedan?
Ambulansen började försiktigt köra längs den ojämna vägen.
Hunden sprang bredvid.
Det var inte långt till sjukhuset.
Hela vägen sprang schäfern efter bilen, ibland hamnade hon efter, ibland kom hon ikapp.
Framför sjukhusets bom stannade ambulansen.
Vakterna höjde bommen, och ambulansen körde in på området.
Föraren sade till en av vakterna:
— Vi har en man med ett sår.
— Det där är hans hund.
— Jag förstår, men vad ska jag göra?
Och efter att ha tittat på hunden fräste han åt den:
— Stanna där!
— Fy!
— Nej!
— Sitt!
Den där blandningen av kommandon förvirrade schäfern lite.
Men hon stannade, satte sig framför bommen och följde bara bilen med blicken.
Efter att ha suttit där i ungefär en timme och väntat lade hon sig närmare staketets kant, så att hon inte skulle vara i vägen för bilarna som körde förbi.
Vakterna höll först ett öga på henne, så att hon inte skulle smita in på området.
Men sedan, när de förstod att hon skulle vänta där, tittade de bara ibland åt hennes håll.
— Vad ska vi göra då?
— Ingenting.
— Vad föreslår du?
— Hur länge ska hon ligga här?
— Vem vet?
— Kanske ligger hon här en stund och går sedan.
— Nej.
— Hon verkar klok.
— Ska hon verkligen vänta?
— Hur länge då?
— Om allt är illa där inne, kanske hon aldrig får vänta färdigt.
— Ja, vilken olycka.
— Kanske vi borde ge henne något att äta?
— Jaha!
— Mata henne här, så får du sparken sedan.
— Men vad ska vi göra?
— Ingenting.
— Vi får se, kanske går hon själv.
— Och om hon inte går, då får vi bestämma oss då.
Morgonen kom.
Schäfern låg fortfarande vid infarten.
Vakterna skulle bytas av.
De som kom fick situationen förklarad för sig.
En av dem som gick av sitt pass sade:
— Jag går och tar reda på hur det är med mannen.
— Och jag förklarar situationen.
— Så att de inte råkar ringa djurfångarna.
— Annars kanske de ser henne på kamerorna.
— Och kanske tar jag med något åt henne att äta.
— Mata henne inte här!
— Nej, låt henne dö här under staketet då!
Hunden tittade uppmärksamt på människorna som talade och såg på henne.
Ungefär fyrtio minuter gick.
Vakten som hade gått för att hämta nyheter kom tillbaka.
— Nå, hur är det?
— Hur är det med mannen?
— De har opererat honom.
— Han ligger på intensivvården.
— De säger att det är mer eller mindre stabilt.
— Här, jag lyckades tigga till mig rester från matsalen.
Mannen hade med sig en köttbulle och en korv på en plasttallrik, och i en annan djup skål hade han vatten.
— Men man får inte mata henne här.
— Kom hit, ropade han på hunden och ställde skålarna under ett träd vid vägkanten.
Schäfern tittade uppmärksamt på honom utan att röra sig ur fläcken.
— Kom, ät.
— Drick åtminstone lite vatten.
— Ta det!
— Varsågod!
Mannen försökte komma ihåg kommandona.
Schäfern reste sig, men rörde sig inte från platsen.
Det syntes tydligt att hon tänkte.
Hon tittade på mannen, på skålarna och på bommen.
Sedan satte hon sig.
— Nå, som du vill, sade mannen, gick bort från trädet och återvände till vaktkuren.
Hunden reste sig långsamt och gick fram till skålen.
Hon nosade och började sedan girigt lapa vatten.
En vecka gick.
Ägaren till denna kloka hund hade redan för två dagar sedan flyttats till en vanlig sal.
Han återhämtade sig så smått.
Det fanns ingen att fråga om hunden.
Och det gjorde honom mycket sorgsen.
De hade levt tillsammans sedan han hade lämnat tjänsten efter att ha blivit sårad.
De hade tjänstgjort tillsammans och lämnat det militära tillsammans.
Han hoppades verkligen att en så klok hund inte skulle gå förlorad.
Under tiden hade schäfern flyttat sig från staketet till träden.
Därifrån var det lika bekvämt att hålla uppsikt över infarten.
Vakten gav henne lite mat då och då.
Han fick tanken att han kunde gå till ägaren och säga att hunden satt där vid sjukhuset.
Efter sitt pass gick han till avdelningen där mannen låg.
Vakten gick in i sjuksalen.
Där fanns fyra sängar, och i två av dem låg patienter.
Den ena var sängliggande, den andra gick omkring, och det var tydligen därför han hade träningskläder på sig.
— God dag, sade vakten till den sängliggande mannen.
— Är ni Aleksej Fomitjov?
— God dag, ja, det är jag.
— Vad har hänt?
— Jag är vakt på det här sjukhuset, oroa er inte!
— Inget dåligt, tvärtom, något bra!
— Var det er schäfer?
— Var det?
Frågade Aleksej med oro i rösten.
— Nej, jag uttryckte mig fel, förlåt.
— Det är hon!
— Hon har legat vid infarten hela tiden.
— Just nu har hon visserligen gått lite längre bort, men hon går inte härifrån.
— Vi matar henne lite.
Aleksej slöt ögonen, log och skakade på huvudet från sida till sida.
— Vad då?
— Är hon inte er?
— Jo, jo, hon är min!
— Min Alma.
— Vi tjänstgjorde tillsammans.
— Hon är dresserad.
— Mycket klok.
— Ja, det har vi redan förstått, sade vakten och log.
Han var så glad över att situationen hade löst sig på det sättet.
— Får jag be er om något?
— Ge mig en servett från nattduksbordet.
Vakten gav honom en servett.
Aleksej gnuggade händerna mot den och torkade ansiktet.
— Och ta nu en plastpåse, så lägger jag servetten i den.
— Ta den till Alma, är ni snäll.
— Hon kommer att förstå!
Vakten gick ut från sjukhusområdet och gick fram till träden där Alma höll vakt.
Hon såg påsen i hans händer.
Hon reste sig.
Men hon gick fortfarande inte fram till hans händer.
Han lade påsen på marken och öppnade den.
Sedan gick han åt sidan.
Alma gick fram till påsen.
Länge, mycket länge nosade hon på servetten.
Sedan drog hon försiktigt ut den, gick bort under trädet, lade sig ner, lade servetten på sina tassar och huvudet ovanpå.
Efterord.
Alma väntade på sin husse.
Glädjen var så stor att den inte går att beskriva!
De hade hjälpt varandra mer än en gång och visste att man måste vänta.
Hon väntade.
