Under middagen berättade Viktor för Marina att de skulle gå över till separat ekonomi.
Han talade lugnt, utan känslor, utan att lyfta blicken från tallriken.
Hans argument var enkelt: hon arbetade inte, han var inte skyldig att försörja allt möjligt, och det skulle vara rättvisare så.
Kotletterna som Marina hade stekt på morgonen försvann bit för bit in i makens mun.
— Vitja, menar du allvar nu?
Hon lade ifrån sig gaffeln.
— Absolut.
Jag har räknat på allt.
Jag drar in pengarna, så det är jag som bestämmer hur de ska spenderas.
— Och enligt dig bidrar jag alltså inte med någonting.
— Du bidrar med borsjtj åt dig själv och tv-serier.
Det är ingen inkomst, Marin.
Hon teg en stund och betraktade hans prydliga bena, den grå hårslingan vid tinningen och vecket mellan ögonbrynen.
I femton år hade hon känt den här mannen, och nu satt samma man och tuggade på hennes kotlett och erbjöd henne rättvisa.
— Okej, låt oss ta det i ordning.
Du föreslår alltså att var och en av oss bara ska spendera sina egna pengar?
— Precis.
Jag ger dig en summa till Danka och till dina småsaker.
Smink, trasor och sådant får du stå för själv.
— Och maten?
Hyran?
Hushållskemikalierna?
— Det står jag för.
Men bara det som jag använder.
Mitt kaffe, mitt kött, mitt schampo.
Resten är ditt ansvarsområde.
— Så kylskåpet ska alltså delas på mitten nu.
— Varför direkt på mitten?
Han flinade.
— Vi ska bara respektera andras saker.
Du har ju själv sagt att alla ska ha något eget.
— Vitja, jag pratade om en hylla i garderoben.
— Och jag utvecklade idén.
Vad är problemet?
Marina andades långsamt ut, precis som de hade lärt sig på andningsövningarna med Danja.
Hon hoppades att maken skämtade, att samtalet berodde på trötthet eller på någon dum video han hade sett på internet.
Hon gav honom en chans, den största möjliga.
— Vitja, låt oss ta det här på ett vänligt sätt.
Vi har en son, vi har ett gemensamt hem.
Kanske är du bara trött?
Vill du att jag tar mer av utgifterna från mina besparingar?
— Du har inga besparingar, Marin.
Du har mina pengar som du inte har hunnit spendera.
— Det är pengar som jag har sparat.
Jag har fått dem att räcka.
Jag har lagt undan dem.
— Där ser du, du erkänner själv att de är mina.
— Jag erkänner ingenting sådant.
Jag säger att jag har lagt ner kraft och tid.
— Kraft och tid är ingen valuta.
Jag betalar dig inte lön för det.
— Du betalar mig ingen lön alls, Vitja.
Vi är gifta.
— Bildligt talat.
Han sköt undan den tomma tallriken.
— Lyssna, jag vill inte bråka.
Jag föreslår ett vuxet system.
Den som har tjänat pengarna bestämmer över dem.
— Okej.
Jag går med på det.
Han höjde på ögonbrynen.
Han hade uppenbarligen förberett sig på ett långt nattligt gräl.
Han hade valt ord, repeterat tonfall och haft övertygande argument i beredskap.
Men hon hade bara gått med på det.
— Vad menar du med att du går med på det?
— Precis det jag säger.
Separat ekonomi får vara separat ekonomi.
I morgon bitti diskuterar vi detaljerna.
— Marin, håller du på att planera något?
— Jag planerar ingenting.
Du föreslog det och jag accepterade.
Det är väl rättvist, eller hur?
— Det är det, sade han långsamt.
— Jag förväntade mig bara…
— Tårar?
— Åtminstone invändningar.
— Jag har inga invändningar.
Ät upp.
Kotletterna kallnar, och från och med nu diskar du efter dig själv.
Tallriken är ju din.
På morgonen gick Viktor igenom detaljerna på ett affärsmässigt sätt, med ett anteckningsblock.
Han skrev upp kolumner, satte summor bredvid varje punkt och ringade in slutsumman.
Marina kokade gröt åt sonen och lyssnade utan att avbryta.
Hon nickade, frågade om och preciserade, och varje nickning var lika prydlig som en stämpel på ett avtal.
— Då säger vi så här.
Till Danka, femton tusen i månaden.
Till dina kläder, fem tusen.
Om du behöver mer får du motivera det och be om det.
— Noterat.
— Maten köper jag själv.
Det jag behöver köper jag.
— Och det som jag och Danja behöver?
— Det är ditt bekymmer.
Du har en summa för det.
— Vitja, femton tusen är till sonens kläder, aktiviteter och skolböcker.
Inte till mat.
— Då får du omfördela.
Det är inte längre mitt problem hur du löser det.
— Har jag förstått dig rätt?
Danjas mat ska tas från samma femton tusen?
— Ja, från dem.
Du är ju mamma, du vet själv vad som är bäst.
— Okej.
Och matlagningen?
— Vadå matlagningen?
— Jag lagar mat åt alla.
Det är min tid och min kraft.
— Du sitter ju hemma, Marin.
Det är inte svårt för dig att slänga några kotletter i stekpannan.
— Så min tid är gratis.
— Den betalas inte eftersom du inte säljer den till någon.
Det är marknaden, kära du.
— Jag förstår.
Då lagar jag mat åt Danja.
Och åt mig själv också.
Inte åt dig.
— Vad menar du med inte?
För första gången lyfte han blicken från anteckningsblocket.
— Det betyder att jag inte längre lagar mat åt en person som varken betalar för min mat eller för min tid.
Du sa det själv.
Marknaden.
— Marin, vrid inte på saken.
— Jag vrider inte på saken.
Jag tillämpar ditt system.
Vill du så räknar vi om.
Han stängde anteckningsblocket.
Något ryckte till i hans ansikte, men han samlade sig snabbt.
— Överens.
Vi får se hur du klarar dig.
— Vi får se.
—
Först tog kaffet slut.
Viktor älskade nymalet kaffe med lätt syrlighet från butiken på hörnet.
På lördagen var burken tom.
Han stod vid kaffemaskinen, drog fingret över den släta sidan på keramikburken och tittade på sin fru.
— Marina, kaffet är slut.
— Jag vet.
Jag dricker det inte.
— Och du köpte inte mer?
— För vilka pengar, Vitja?
För Danjas femton tusen?
— Från de gemensamma.
— Vi har inga gemensamma.
Du ville själv ha det så.
— Jag menar från hushållspengarna.
— Hushållet sköter du själv.
Du har din plånbok, jag har min.
Gå till butiken.
— Jag är upptagen nu.
— Då får du dricka te.
Teet är förresten mitt, men jag bjuder.
Eller billigare: vatten.
Som en släkting.
Han hällde tyst upp vatten åt sig själv.
Vid lunchtid öppnade han kylskåpet och upptäckte prydliga matlådor märkta med penna: ”Danjas frukost”, ”Danjas lunch”, ”Danjas mellanmål”.
På hans egen hylla stod en burk senap och en öppnad förpackning pelmeni från förra veckan.
— Marina, vad är det här för utställning?
— Ordning.
Så att Danja vet var hans mat finns.
Och så att jag inte blandar ihop något.
— Och jag då?
— Du har din hylla.
Där står senapen och längtar, och där ligger de uppblötta pelmenierna.
— Du driver med mig.
— Jag sköter hushållet enligt det nya systemet.
Du föreslog det, jag införde det.
Om något inte passar kan vi ompröva det.
— Vad ska vi ompröva?
— Budgeten.
Konceptet.
Upplägget.
Han teg.
För första gången den morgonen visste han inte vad han skulle säga.
— Vitja, du ville ha rättvisa.
Här är rättvisan.
Var och en matar sig själv.
Var och en tvättar åt sig själv.
Var och en betalar för sig själv.
— Tvättar?
— Från och med i dag tvättar jag bara Danjas saker och mina egna.
Dina skjortor ligger i tvättkorgen.
Tvättmedlet räknas förresten också som en hushållsprodukt.
Jag köper det inte åt dig.
— Det där är småaktigt.
— Det där är konsekvent.
Känner du skillnaden?
Rekommenderad läsning: ”Varför klamrar du dig fast vid lägenheten, man måste se framåt, vi säljer”, sade svägerskan kallt, men Marina hade redan öppnat dörren.
På fredagen vandrade Viktor runt i lägenheten som en gäst i någon annans hem.
De rena skjortorna var slut.
Kylskåpet mötte honom med tomhet och senap.
I köket skrattade Marina och Danja åt något skämt från en tecknad film, åt ugnsbakad kyckling med potatis, och på spisen stod en kastrull soppa och svalnade, för två personer.
— Marin, jag menar allvar.
Så här kan vi inte ha det.
— Varför inte?
Vi kom ju överens.
— Jag trodde inte att du skulle ta det så bokstavligt.
— Hur ska regler annars tillämpas, Vitja?
Halvhjärtat?
Då är det inte regler, utan humör.
— Jag är trött.
Jag kommer hem och förstår inte var jag bor.
— Du bor i en lägenhet där allt i femton år fungerade av sig självt.
Och nu har det slutat fungera av sig självt eftersom du vägrade finansiera det.
— Jag finansierar lägenheten!
— Du betalar för väggarna.
Innanför väggarna finns ett hushåll.
Hushållet är jag.
Utan mig är det bara möbler här.
— Marin, låt oss gå tillbaka till det gamla systemet.
— Vilket system exakt?
— Det gemensamma.
Jag ger dig min lön, du sköter hushållet som tidigare.
— Nej.
— Vad menar du med nej?
— Det betyder att jag har tänkt under den här veckan.
Och jag tyckte om det.
— Vad tyckte du om?
— Att räkna.
Jag öppnade tabellen där jag i två år har skrivit in varje inköp.
Jag vet vad vårt hushåll kostar.
Och jag vet vad min tid kostar.
Jag har räknat om allt.
— Och?
— Och jag insåg att du är skyldig mig pengar.
För femton år, mycket pengar.
Men jag kommer inte att ta en enda rubel från dig.
Jag slutar bara investera.
— Marin, du skrämmer mig.
— Jag skrämmer dig inte.
Jag visar dig.
Det är olika sak…
Hon rättade sig.
— Det är inte samma sak.
— Vad vill du?
— Ingenting längre.
Tidigare ville jag prata.
Jag ville att du skulle lägga märke till det.
Jag ville att du skulle be om ursäkt.
Nu vill jag inte det längre.
— Vad menar du med inte längre?
— Jag ansöker om skilsmässa, Vitja.
Lugnt, utan skandaler.
Jag har förberett dokumenten.
Lägenheten delar vi enligt lagen, Danja stannar hos mig.
Underhållet blir så högt som möjligt.
Resten löser jag.
— Du har blivit galen.
På grund av kaffe?
— På grund av att den person som jag levt med i femton år kallade mig en snyltare medan han åt mina kotletter.
Kaffet har ingenting med saken att göra.
— Marina, låt oss prata lugnt.
— Vi pratar lugnt.
Jag skriker inte.
Jag gråter inte.
Jag meddelar bara mitt beslut.
— Jag hade fel.
Jag gick för långt.
Låt oss vrida tillbaka allt.
— Nej.
— Varför?
— För att du inte gick för långt, Vitja.
Du tänker så.
Du har tänkt så länge.
Det var bara i dag du sade det högt.
Och jag är tacksam mot dig för ärligheten.
Du ville ha en ärlig uträkning.
Här är den.
— Och Danja?
— Danja är med mig.
Jag har varit med honom alla dessa år, du på helgerna när du inte varit upptagen.
Han kommer nästan inte att märka någon skillnad.
— Marin…
— Vitja, det räcker.
Jag är klar.
Ät upp.
Kycklingen är min, men jag bjuder.
Som en släkting.
Han satte sig mitt emot henne.
Danja tittade ner i tallriken och låtsades ihärdigt att han inte hörde något.
Marina räckte sonen en servett, rättade till hans krage och log mjukt, så som man ler mot någon som har en helt vanlig skoldag framför sig.
Och Viktor satt där och förstod att han hade förlorat ett parti där han själv hade ställt upp pjäserna.
Och det mest skrämmande var att han inte kunde minnas ett enda drag efter vilket han fortfarande hade kunnat vinna tillbaka något.
SLUT.
