En kvinna från staden, omkring fyrtio år gammal.
Hon kom till sin avlidna mosters gamla stuga vid skogen.
Det huset hade stått tomt länge och var helt snett och nedgånget.
Första gången kom hon till mig för tabletter mot högt blodtryck.
Hon klev över tröskeln, och hennes ögon var tomma, bleknade, som en hösthimmel före den första frosten.
Ansiktet var blekt, axlarna hängde.
Hon hade begravt sin man.
De hade tydligen levt som en enda helhet, och när han inte längre fanns, blev stadens jäkt som en klump i halsen för henne.
Hon kunde inte stanna där varje hörn skrek om hennes förlust.
Hon kom till oss för att gömma sig i tystnaden.
I början var det svårt för henne.
Händerna var inte vana vid byns arbete: att bära vatten från brunnen fick ryggen att värka, att hugga ved gav blåsor tills det blödde.
Men Nadja visade sig vara envis.
Ibland gick jag förbi hennes gård på väg till ett hembesök, och då stod hon i grönsakslandet och grävde.
Jorden var fuktig och tung, och hon drog upp ogräset som om hon tillsammans med det ryckte upp sin sorg ur själen.
Och så började vår Pjotr hjälpa henne med hushållet.
Petka var en arbetsam man med lugnt sinnelag.
Men han levde med sin fru, Tonja, som under en tung sten.
Tonja var en högljudd och bestämd kvinna; vid minsta lilla sak skrek hon så att hela gatan hörde det.
Och Petja var en tystlåten man.
Först lagade han Nadjas tak.
Sedan rättade han till staketet.
Ibland kom han förbi efter sitt skift på sågverket, och de satt på bänken vid grinden.
Nadja bar ut te åt honom i ett facetterat glas och sylt på ett litet fat.
Och de satt i skymningen och pratade lågmält.
Vid Nadjas sida började Petja liksom blomma upp, han rätade på axlarna.
Och på Nadjas ansikte fladdrade ett leende fram för första gången på länge, blygt som den första vårstrålen.
Vid den mobila butiken började kvinnorna snabbt sätta tungorna i rörelse.
De viskade och skakade på huvudet.
Och sedan tog Petja och lämnade Tonja.
Han packade sina saker i en gammal sportväska och kom till Nadja.
Herregud, vilket liv det blev!
Tonja skrek så att hundarna ylade på gårdarna.
Och Nadja…
Nadja bara strålade.
Det verkade för henne, mina kära, som om ödet hade förbarmat sig över henne och gett henne en andra chans till kvinnlig lycka.
De levde stillsamt.
Petja satte stugan i ordning och byggde en ny farstukvist.
Nadja bakade pajer och hängde upp nya små gardiner i fönstren.
När man gick in till dem blev det så varmt i själen.
När våren närmade sig kom Nadja springande till mig.
Kinderna brann, händerna darrade.
Hon satte sig på britsen och fingrade på sin sjal.
— Semjonovna, viskade hon, medan tårarna glimmade i hennes ögon, jag tror att vi ska få ett litet barn.
Åh, vad glad jag blev för hennes skull!
Jag omfamnade henne, så smal som hon var, och kände hur hennes lilla hjärta slog som hos en fångad fågel.
Jag tänkte: nu, tack gode Gud, har olyckan äntligen dragit sig undan från flickan.
Men vi gladde oss för tidigt.
Ni förstår, saken är den…
En man är ofta inte rädd för svårigheter, utan för ansvar.
När Petja fick veta om barnet förändrades han helt.
Han började gå omkring dyster och gömma blicken.
Och Tonja gav sig inte heller, utan fortsatte att förgifta hans själ genom grannkvinnorna.
Ibland lät hon hälsa att hushållet föll samman utan honom, ibland stack hon till med att man inte bygger sitt eget paradis på någon annans olycka.
Det var då Petja brast.
Den mannen visade sig vara svag.
Han blev rädd för folkets viskningar bakom ryggen och orkade inte bära ansvarets börda.
En kväll, när regnet öste ner som ur en hink, packade han sin väska.
Nadja berättade senare att han stod i dörröppningen och kramade sin keps i händerna, men inte en enda gång såg henne i ögonen.
Han mumlade något om att han hade tagit fel, att vanan drog honom tillbaka.
Och så gick han ut i mörkret.
Åh, mina kära…
Hur fruktansvärt det var att se på Nadja de dagarna.
Jag tittade in hos henne varje kväll.
Jag kom in, och i stugan rådde en ringande tystnad.
Nadja satt vid fönstret och stirrade ut i mörkret.
Ansiktet var blekt, läpparna hårt, hårt sammanpressade.
Inte en tår, inte ett klagomål.
Jag minns att jag kom in till henne en gång.
Där satt min Nadja vid fönstret och stickade små babyskor.
Hennes händer darrade så mycket att stickorna tyst slog mot varandra, men hon drog maska efter maska.
Jag droppade upp lugnande åt henne och räckte fram det.
Hon tog glaset, drack det i ett svep och lutade sedan pannan mot mig och blev alldeles stilla.
Och det fanns så mycket mänsklig smärta i den tystnaden att min egen själ brast.
Men hon gav inte upp.
För barnets skull stod hon ut.
På hösten födde hon en flicka, stark och frisk.
Hon gav henne namnet Anjutka.
När de lade det där varma lilla knytet mot hennes bröst började Nadja gråta.
För första gången under hela den tiden lät hon tårarna rinna.
Och med de tårarna var det som om all den bitterhet Petja hade lämnat efter sig rann ut ur henne.
Nadja började leva för sin dotter.
Och ni vet, det var som om en inre styrka växte fram i henne.
Hennes ögon blev varmare, hennes röst blev lugn och djup.
Om Pjotr sade hon inte ett enda ont ord.
Och Petja…
Han återvände till Tonja.
De lever som de alltid har levt.
Men nu går han böjd, och han har åldrats tio år på en gång.
När han möter mig på gatan hälsar han dovt och skyndar förbi.
Han förstår nog vilken börda han har lagt på sin själ.
Två år gick.
En ny människa kom till oss i Zaretje.
Han hette Ilja.
En man som inte längre var ung, med grått vid tinningarna och kloka, uppmärksamma ögon.
Han hade kommit för att återställa verkstaden på kolchosen, och hos oss hyrde han halva huset av baba Sjura.
Ilja var en man med ett förflutet, också änkling.
Han bar sina sår i hjärtat och dolde dem inte.
Och på något nästan omärkligt sätt började han titta in hos Nadja.
Där fanns varken passionerade tal eller stora löften.
Allt var enkelt, mänskligt.
Ibland bar han vatten från brunnen, ibland slog han gräset bakom gården.
Och till Anjutka tog han ibland med sig mogna smultron från skogen, ibland en liten bukett prästkragar från fältet.
På kvällarna satt de på farstukvisten, Anjutka kröp omkring i Iljas knä, och han och Nadja drack te.
Ilja försökte inte verka bättre än han var.
Han fanns bara där.
Pålitlig som en gammal ek.
Han såg Nadjas smärta och förstod den.
Och vid hans sida började hon slutligen tina upp helt.
Förtroendet mellan dem växte sig starkt, som rötterna på den där eken.
Jag minns att Ilja kom till mig på sjukstugan en vårdag.
Han satte sig på en stol och lade sina stora, arbetsslitna händer på knäna.
— Semjonovna, sade han, jag tar med mig Nadja och Anjutka.
Jag för dem till staden, där har jag ett eget hus, ett stadigt hus.
Nadja har gått med på det.
Av glädje höll jag nästan på att tappa blodtrycksmätaren ur händerna.
I tanken välsignade jag honom.
De reste i gryningen.
Nadja kom in för att säga farväl.
Vi omfamnade varandra hårt, hårt.
Hon doftade av färskt bröd och av ett märkligt lugn.
Hennes ögon lyste, leendet var ljust, utan en skugga av den gamla smärtan.
— Tack för allt, Valentina Semjonovna, viskade hon i mitt öra.
— Gå med Gud, min flicka, sade jag.
— Var lycklig, du har förtjänat det.
Och när deras bil, hoppande över groparna, försvann bakom kröken, såg jag Pjotr.
Han stod på avstånd vid det gamla, yviga äppelträdet som växte på ödetomten.
Han stod ensam, rökte cigarett efter cigarett och såg efter dammolnet på vägen.
Och det fanns så mycket oåterkallelig, dov sorg i hans hållning…
I det ögonblicket förstod han vad han hade förlorat.
Han hade förlorat kvinnan som älskade honom av hela sitt hjärta.
Han hade förlorat dottern som han inte ens en enda gång hade tagit i famnen.
Och allt på grund av sin egen svaghet, på grund av rädslan för andras åsikter.
Sedan kan man ju tänka efter vad som egentligen är viktigast i livet.
En flyktig passion eller en pålitlig axel vid ens sida?
