Vinden tjöt över Wyomings slätter och skakade fönstren i Jackson Garrisons lilla stuga.
Inne gick han fram och tillbaka över de knarrande golvbrädorna med sin tre månader gamla dotter tryckt mot sitt bröst.
Emmas skrik genomborrade rummet, tunna och desperata.
”Schh, lilla du,” viskade Jackson hest.
”Jag vet att du är hungrig.
Jag vet.”
Två veckor hade gått sedan han begravde sin fru, Sarah.
Ingenting under Jacksons trettio år hade förberett honom för den tomma tystnad som nu fyllde stugan, eller för det överväldigande ansvaret att uppfostra ett barn ensam på den hårda gränsen i Wyomingterritoriet år 1878.
Fotogenlampan fladdrade och kastade långa skuggor över rummets enkla möbler: ett grovt tillyxat bord, två stolar, en liten spis och sängen där Sarah hade tagit sitt sista andetag.
Födelsen av deras dotter hade varit svår.
Komplikationer hade följt, och läkaren hade kommit för sent.
När han nådde stugan hade Sarah redan förlorat för mycket blod.
Emmas skrik blev högre.
Jackson hade försökt allt.
Han hade spädt getmjölk från en grannes gård med vatten, precis som läkaren hade instruerat.
Han hade försökt med sockervatten när mjölken tog slut.
Han hade gungat Emma i timmar, gått i cirklar över golvet tills utmattningen suddade ut kanterna av hans syn.
Ingenting verkade tillfredsställa henne.
Den sista mjölken hade surnat den morgonen.
Den närmaste handelsboden låg tio mil bort, och snöstormen som dragit in under natten gjorde resandet omöjligt.
Utanför samlades snön mot dörren och fönstren.
Skafferiet innehöll bara kaffe, mjöl och några torkade bönor.
Ingenting som kunde mata ett barn.
Emmas små knytnävar tryckte svagt mot hans bröst medan hon grät.
Jackson lyfte blicken mot taket.
”Sarah,” viskade han.
”Jag vet inte vad jag ska göra.”
Det knackade på dörren.
Först trodde han att det var vinden.
Sedan kom det igen.
Jackson flyttade Emma till ena armen och gick försiktigt fram, medan hans fria hand instinktivt vilade på revolvern vid hans höft.
”Vem är där?” ropade han.
”Mr. Garrison?” svarade en kvinnas röst, darrande av kyla.
”Det är Lillian Harlo från Hendersons ställe nere i dalen.
Jag har tagit med några saker till barnet.”
Jackson tvekade bara ett ögonblick innan han drog upp dörren.
Vinden pressade upp den ytterligare och virvlade in snö i stugan.
En liten gestalt steg in, inlindad i en tung kappa, halsduk och mössa.
I sina armar bar hon en stor täckt korg.
”Fröken Harlo,” sade Jackson, överraskad.
Han kände igen henne svagt.
Hon var lärarinnan som hade anlänt från Boston föregående höst.
De hade kanske utbytt artiga nickar i staden två gånger.
Inget mer.
”Jag hörde om din situation,” sade hon och lindade av sig halsduken.
Hennes kinder var röda av kylan, och slingor av kastanjebrunt hår klibbade fuktigt mot hennes tinningar.
”Mrs. Peterson nämnde att du inte hade något sätt att mata barnet.”
Hon kastade en blick på Emma, vars gråt hade avtagit vid åsynen av främlingen.
”Jag tog med mjölk,” fortsatte Lillian mjukt.
”Bröd.
Några andra förnödenheter.”
Jackson stirrade på henne, oförmögen att tala.
Emma började gråta igen.
Utan att tveka steg Lillian fram.
”Får jag?” frågade hon milt.
Innan Jackson hann svara satte hon korgen åt sidan och lyfte Emma ur hans armar med van hand.
”Så där, lilla vän,” mumlade hon.
Hennes röst mjuknade till en lugnande ton.
”Din pappa ska värma lite mjölk åt dig genast, eller hur?”
Jackson blinkade, som om han plötsligt kom till sig själv….
