Först frågade hon länge hur mormor mådde, och sedan berättade hon om sitt eget liv.
I slutet av samtalet skickade hon en kyss och sa att hon älskade henne.
Lena började ringa en gång i veckan, och samtalen var långa.
Hon intresserade sig för allt och berättade i detalj vilka priser de hade på matvaror.
Sedan började nya ämnen dyka upp.
Till exempel hur man lagar den ena eller andra rätten.
Barnbarnet ställde frågor och sa alltid samma sak: ”Vänta, mormor, inte så snabbt, jag skriver ju ner.”
Det verkade som om hon verkligen var intresserad av mormors erfarenhet.
Mormor började vänja sig vid Lenochkas samtal, och till slut hade hon vant sig.
Samtalen blev en nödvändighet.
Mormor sa till släktingarna att Lenochka var den allra bästa.
Hon glömmer inte, hon ringer och pratar.
Inte som vissa andra, som har glömt vägen till den gamla kvinnan.
En gång sa Lenochka så här: ”Du är säkert ledsen när du är ensam?
Kanske du flyttar till oss?
Min man går med på det.”
Mormor blev förvånad, eftersom barnbarnsbarnet inte hade särskilt stor bostadsyta.
Hur skulle det gå till?
På detta svarade Lenochka optimistiskt att hon hade tänkt igenom allt: ”Vi kan sälja vår lägenhet.
Min svärmor äger ett rum, dessutom i centrum av staden.
Det säljer vi också.
Sedan din lägenhet, mormor.
För de pengarna köper vi ett stort hus med många sovrum.
Du får ditt eget rum, och vi får vårt.
Ett stort vardagsrum, två toaletter och ett kök.
Jag kommer att laga mat, och du behöver inte oroa dig.
Och du kommer alltid att vara med oss.
Om något händer hjälper vi dig.
På gården finns grönska, och man kan sitta i skuggan.”
Den gamla kvinnan var en rak människa och förstod sig på livet.
Hon sa uppriktigt: ”Du har inga barn ännu.
Men tänk om ni får det?
Problemet ligger inte i det, Lenochka.
Det är något annat som oroar mig.
Tänk om ni plötsligt skiljer er?
Vart ska jag, en gammal kvinna, ta vägen då?
Ut på gatan?
Och om ni börjar bråka?
Jag kommer att bli nervös och försvara dig.
Jag vill ha lugn och ro, min kära.
Men hos dig kommer jag att förlora lugnet.
Jag har en svår karaktär, Lena.
Jag kommer att börja komma med anmärkningar och bli tröttsam för din man.
Och då måste jag sitta i rummet som i en bur.”
Lenochka sa allvarligt: ”Du har redan skilt oss åt, mormor.
Vi har kärlek för hela livet.”
Mormor blev inte generad: ”Så tänkte din mor också.
Och hur gick det?
Jag önskar er lycka, men jag vill inte riskera något.”
Svaret var tydligt och entydigt.
Och Lenochka slutade ringa.
Först blev mormor ledsen, men sedan lugnade hon sig.
Hon hade stor erfarenhet.
Och hon visste mycket väl vad som kunde orsaka sorg och vad som inte kunde det.
Hon förstod flickan och blev därför inte förolämpad.
